BLOMBERG, juni 2015

Söndagen den 7 juni 2015 skickade Lisa Holm ett sms till sin pappa och meddelade att hon var på väg hem. Klockan var 18.22.

Vid 20-tiden började föräldrarna sakna henne och 21.47 anmäldes hon som försvunnen.

Nerijus Bilevicius, 35, dömdes för mordet. Den tekniska bevisningen var stark. Alltjämt nekar Nerijus till brott. Därför kommer vi förmodligen aldrig säkert få veta hur den första kontakten togs.

Men vad vi vet är att dagen innan, vid ungefär samma klockslag, var en kvinna i trettioårsåldern ute och sprang. Hon hejdades av Nerijus, som vinkade henne till sig och bad om en vägbeskrivning. När kvinnan visat på sin mobil, sa han sig inte förstå, och föreslog att hon istället skulle visa på en karta i hans bil.

I vittnesförhör uppgav kvinnan att Nerijus varken var otrevlig eller framfusig, och att hon inte är någon jätteängslig person. Ändå var någonting obehagligt. Han var stressad, svettig och lite komplicerad. Han luktade också väldigt mycket rök.

Tydligare än så här blir kanske inte föraningen om att något livsfarligt kan inträffa.

Observera att i de flesta fall går det bra, men ge akt på magkänslan.

Vad är magkänsla?

Innan en farlig situation blivit konkret vittnar många om en intuitiv känsla. Inte sällan sitter den i magen. Varför?

Olika strukturer i hjärnan har olika uppgifter. Amygdala fungerar som grindvakt och sorterar upp våra sinnesintryck på följande sätt: Är det vi upplever hotfullt, eller är det inte hotfullt?

Om amygdala uppfattar ett hot, så skickas signalerna omedelbart vidare till nervsystemet och ger ett så kallat sympatiskt påslag. Bland annat kan matsmältningen stanna av. Då upplever vi en klump i magen. Det kan också sticka i fingrarna, man kanske får handsvett, muntorrhet, ökad puls och andning med mera. Dessa fysiska reaktioner startar ofta innan vi ens är medvetna om hotet.

Därefter tar förnuftet vid. Varför känner jag på det här viset? Är det ett faktiskt hot, eller ska jag avvisa signalerna som ovidkommande?

Det mest sannolika är att vi inte är utsatta för fara. Därför är det inte konstigt att vi ofta avfärdar känslan av obehag.

Men beakta omständigheterna. Vad har fått kroppen att reagera? Är jag ensam? Var befinner jag mig? Vem pratar jag med? Vad är klockan? Finns alkohol med i bilden?

Se på statistiken: När och var är det rimligt att något farligt sker? Vilken typ av situation gör att jag bör ta hänsyn till alarmsignalerna? I vilken kontext befinner jag mig?

Amygdala är väldigt snabb, men oprecis. Därför kan du få samma fysiologiska reaktion om du tappat din mobil, som om du hamnar i en potentiellt våldsam situation.

Informationen lagras, så nästa gång du upplever samma sak reagerar kroppen ännu snabbare. Alltså sker en tillvänjning. Särskilj därför på vad som sker i stunden från minnen av vad som skett tidigare. Annars finns risk för överdriven reaktion, eller ingen reaktion alls, beroende på vad du är van vid.